16 timmar i Salamanca

Efter en dubbelbokning och en kort tids ovisshet tog vi plats på bussen. Julia hade tidigare förklarat snällt för chauffören att om det inte löste sig skulle vi sitta på samma säte. Chauffören svarade lika snällt: -NO


Bussproblemen fortsatte när en av de unga herrarna inser att han lagt bussbiljetten hem i en plastpåse. En plastpåse som han förstås slängt i soptunnan efter att ha klivit av bussen. Jag förklarade att vi i Sverige har ett ord som beskriver egenskapen till punk och pricka. Nämligen KLANT!

Väl anlända med biljetterna i hand blev det kaffe på plaza mayor.
Kraftsamling för en stundande sightseeing.

Westlife - the reunion! Fansen har aldrig varit lyckligare!

Jag och Julia hamnade i trubbel...

Lukas betalade borgen, friheten var säkrad och lyckan gränslös!

Natten intog staden.. Töserna lämpade av gossarna på lämplig irländsk pub och begav sig på shoppingrunda i torgstånden.

Runt 9-tiden har vi hunnit till 5:e tapas-baren.

Jag skrattade.. hela tiden, medan Julia förälskade sig i den salamancanska skinkan.

Vi åt, vi drack och vi åt ännu mer. Vi försökte oss på salsadans och lärde holländarna svenska fraser. Och över staden ekade -Helvete, vad långsamt ni går med holländsk brytning. Jag skrattade så det kändes som inälvorna skulle komma upp.

23-snåret. 7 timmar kvar och vi intog 1-liters drinkar på ett lokalt hak. Popcornkrig och snick snack med den brasilianska bartenden.

8 timmars ätande, 10 pubar/klubbar och 16 timmar senare är vi tillbaka på bussterminalen. Ett misslyckat försök till snattande av macka i automaten på terminalen. Fyra chaufförer kom dock till undsättning och bankade och pucklade på automaten tills vår "macka som fastnat" kom ut och vi kunde mätta och belåtna bege oss hemåt.

Jag: - Julia! Tar du kort på mig när jag sover kommer du inte av bussen levande.

Julia: -Äh håll käften. Klick!


Hemma i min säng 09.30. Vaknar med kramp i magmusklerna efter att ha skrattat mer än jag gjort på åratal.