Idag har jag ägnat lediga dagen åt uppsatsskrivande på Starbucks. Starbucks fyller 2 funktioner här. Pluggstuga och hångelstuga. En latte för 40 spänn så kan du sitta från öppning till stängning om du vill. Hursomhelst sitter vi vid ett fyrkantigt bord. Jag och Julia bredvid varann på ena sidan och mitt emot 2 amerikanare. Alla 4 har varsinn laptop uppfälld. En "tiggare" kommer fram, håller fram en lapp över bordet och ber om pengar. Amerikanskan suckar nej, nej, nej några gånger. Jag och Julia sneglar lite och fortsätter stirra på våra skärmar. Mannen går. 5 minuter senare upptäcker amerikanskan att han fått med sig både mobilen och Ipoden som legat mellan hennes och min dator. Han har helt enkelt lagt lappen över sakerna och med andra handen plockat på sig sakerna underifrån.
Det är jädrans vad det snos. Överallt, hela tiden. Häromdagen blev en stackare som solade bredvid oss i parken av med 800 euro ur väskan. Vi var 10 pers. Ingen såg nått. Lena fick också erfara Madrids baksida när det utbröt kaos på tunnelbanan efter att någon lyckats ta en mans kamera. Folk skrek och drog i varandra. Och det skriks och ropas ofta. För de vänliga själarna är minst lika mycket på hugget som de ovänliga.
Trent blev av med både kameran och mobil under påskveckan. Några dagar senare hade han hamnade i ett väskryckar-drama i centrum. Kvinnan som inte tänkte ge upp sina värdesaker utan en match fiskade kvickt upp pepparsprayen och gick till attack. Bakom befann sig såklart Trent som knallat rakt in i sprayluften. Det gör tydligen galet ont!
Mikaelas vän är traumatiserad efter att någon tagit sig in i lägenheten medan hon befann sig på rummet. Hon gjorde klokt och flydde illa kvickt.
Ja mina damer och herrar. Här gäller det minsann att hålla koll på grejerna. Folk är på hugget. Jag tar i allt trä jag får tag i. Att ha sluppit undan med allt i behåll verkar vara mer ett undantag än regel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar