Goooolasso!

Så bar det alltså av till Madrids stolthet, fotbollsstadion. Jag försökte hitta ett bra tillfälle att avslöja att jag egentligen är Barcelona-supporter. Något sådant tillfälle uppstod inte.


Jag försökte vara grabbig i mina guldiga skor. Svor mycket och nickade instämmande medan de andra diskuterade matchuppställning och spelköp. Men mitt rätta kön gjorde sig påtagligt tillkänna vid första toalettbesöket. 4 killar och alla var klara före mig. Vad gör kvinnor därinne egentligen? Det och livets mening. 2 frågor till synes utan svar. Men de misstyckte inte.



Getafe hann göra 0-1 innan vi ens hunnit till våra platser.
1-1 och balansen var återställd.
1-2 till Getafe, hoppet var släckt. Tyst som i graven. Ligan var över.
2-2 Hoppet återvunnet, bara övertid kvar. En missad straff från Getafe och jublet verkade inte nå några gränser.
3-2 med 30 sekunder kvar av övertiden och stadion självantände.


Jag gladde mig med mina 4 vänner som nästintill grät av lycka.
I hemlighet svor jag.

Stadion tömdes och vi stannade för fotosession.

Så varför Barcelona undrar många. Svaret är skrivet i stjärnorna förstår ni. Sportindoktrineringen börjar i spädåldern. Det är som sjukdomar och för stora näsor. Det går i arv, generation till generation. Vi ville alla välja, men vi hade aldrig något val.