Maria klampar in igår när jag precis satt mig för att äta nystekt blodpudding. Hon ryggar tillbaka när hon ser de kolsvarta båtformade figurerna på tallrikarna. Jag fryser till med skeden grävandes i äppelmosburken. Tagen på bar gärning.
-Fråga inte, säger jag. Du vill inte veta. Hon drar en lättnads suck, ler tacksamt, kramar hårt om sin McDonaldspåse och rusar in på rummet. Där slapp hon undan lätt. Det är inte alla som gör.
Man vet att det är nått skumt på gång när man får en matbit, du frågar vad det är och
får svaret: Smaka!.
Du upprepar frågan: Men vad är det för nått?
Du får samma uppmaning till svar. Smaka!
Och ungefär så gick det till när jag åt ko-njure i Salamanca. Jag borde vetat bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Mokkling! Blodpudding! Guud alltså! Visste inte att det fanns folk som fortfarande äter det. Må ni vara ett utdöende släkte!
...med äppelmos dessutom. Bara en Morling kan se njutningen i den kombinationen.
Då var det bestämt, ikväll blir det sangrepudding med hemlagad äppelmos!Skulle man dricka mjölk till det eller var det äppeljuice? Glömmer alltid.
Spanjorerna äter ju blodkorv, anses som delikatess, det med. Njure i sherrystuvning är en höjdare, men det ska va från kalv.
Kram, Saudade.
Pa
este es realmente bueno, Yippee Sandra
hahahah jag döööör!! haha! Men äppelmos??? Det ska va lingon o rårivna morötter!!
Jenny: Blodpudding är ju grymt. Max 2 min tillagningstid och järnrikt.
R: Mjölk kära bror. Alltid mjölk!
P: Det kan ha varit kalv, är inte säker. Det var mest ordet njure som fastnade.
L: Gracias mi amor.
C: Kanske vi skulle slå våra kloka huvuden ihop. Äppelmos med rårivna morötter.
Man ska dricka apelsin juice till blodpudding. Då tar man upp järnet bättre!
Skicka en kommentar